För ett år sedan...

För exakt ett år sedan åkte vi iväg till Falu lasarett. Jag tänkte mer att det var en säkerhetsåtgärd medan Claes trodde att vi skulle åka in för att vara kvar.

När vi kom in fick vi egen sal på en gång. Under mitt pass hann vi avverka 3 olika barnmorskor. Jag tyckte bäst om den sista. Hon var äldst, lugnast och tänkte hela tiden både på mig och Claes.

Natten blev inte som vi tänkt oss då det återigen var dåliga hjärtljud( som det var med Julis). Jag tappade lite tron på mig själv och besvikelsen kändes eftersom jag kände att " vad tusan" kan jag inte föda normalt?!

Hjärtljuden var dåliga och de sa att vi hela tiden var tvungna att vara beredda på att åka in akut för kejsarsnitt. Därförr fick jag inte dricka el äta ngt.

Värkarna innan jag fick epiduralen var ett rent helvete! Jag skrattar åt det i efterhand, men Claes låg bredvid på en madrass på golvet och varje gång jag fick en värk så bankade jag i sängen och hann var där på en gång med sin hand som jag nästan kramade sönder.

Lättnaden när jag fick epiduralen går inte att beskriva. Jag kände inte när jag hade värkar utan kunde sova en kort stund emellanåt mellan proverna de tog för att konstatera att allt stod rätt till med Meja.

Efter några timmar tog fostervattnet slut och de fyllde på via olika slangar. Kände mig som ett expriment eftersom de stod och konsulterade inför mig och pratade öppet om att de aldrig gjort det tidigare, men det visade sig inte spela ngn roll.

När kl var 7 måndagen den 3 sept, kom den äldre, mer rutinerade barnmorskan in hos oss. Åh vad hon tog hand om oss!
Det första hon sa när vi var oroliga och hon såg hur hjärtljudet såg ut, var att jag skulle ställa mig hängande över huvudändan på britsen. Vi testade såklart. Och det funkade! :-)
Att ingen annan sagt ngt gjorde mig lite förbannad! Vad onödigt med massa oro som egentligen inte behövde finnas!

Värkarna löpte på och klockan gick.
Vid varje värk var det som att jag höll igen. Hon stod ju bakom och jag var rädd att jag skulle skita på mig! Jag vet att det låter stört. Hon skrattade och sa att hon var van vid det mesta, så efter det höll jag inte igen :-)

Under värkarna spelade jag musik! Denna musik finns med överallt och underlättar för mig. Och så var det faktiskt :-)

Jag kände mig både gladare och piggare och när krystvärkarna började räckte det med tre och sedan var bor älskade Mejs ute. Jag fattade inte att vi fått en liten tjej till och att vi fick göra på det riktiga sättet.
Så kl 12.12 kom hon ut till oss, bor älskade och efterlängtade lilla tjej. Det var så stort att se min älskade Claes hålla i vår lilla tjej :-) Jag ville bara skrika ut till hela världen att, nu är hon här :-)

Och det blev ingen Lucas el Leif :-)
Efter några dagar fick Meja sitt namn.
Vi hade inte en tanke på att det skulle vara en flicka, känslan sa en pojk.
Men åh så glada vi var och är för vår älskade lilla tjej. <3
Och tänk vad tiden går fort, jag minns det som igår!

Jag skulle vilja frysa tiden men det går ju inte, så då är det bättre att försöka njuta.
Och det gör vi, trots att det emellanåt både varit och är tröttsamt med lite sömn, en treåring som tjatar hål i huvudet och allt som ska funka. Men åh jag skulle aldrig byta bort mitt liv! Vi älskar våra tjejer så.oerhört. MYCKET!
Vad skulle vi vara utan er?! Tack för att både du Mejs och din storasyster förgyller våra liv! <3 <3 <3